Nu har den andra upplagan av LifeStyleVIEW-tidningen kommit ut och för att ge ett smakprov på innehållet kan du läsa ledaren skriven här, som är skriven av Claus Nybo.
Stolt över att vara människa!
Omfattningen av den nuvarande flyktingkrisen har tagit Europa fullständigt på sängen, och hur detta kommer att påverka vårt samhälle och hur vi lever återstår att se. Men vid sidan av de många rädslorna och spekulationerna, finns det åtminstone en sak som jag tycker har blivit en riktig välsignelse – möjligheten att visa medlidande och kärlek.
I september, när jag landade på Köpenhamns flygplats, blev jag förvånad över vad jag såg på perrongen på vägen hem – långa rader av bord fulla med mat, dricka och kläder, och många frivilliga som välkomnade och hjälpte människor på flykt. När tåget rullade in på stationen, sprang volontärerna fram och räckte över matpaket till det otroligt stora antalet flyktingar som var med på tåget. Jag kunde inte undgå att lägga märke till det stora tacksamma leendet som spred sig över en fars ansikte, när han tog emot två matpaket och gav dem vidare till sina barn. Jag iakttog med intresse, hur hans lilla flicka fick ett gosedjur och spontant började leka med den främmande personen som satt intill henne – en svensk kvinna som kommit tillbaka från sin semester.
Synen fick mig att bli tårögd och jag tänkte för mig själv: ”Idag är jag stolt över att vara en människa.”
Några dagar senare, på Malmö centralstation, såg jag en kvinna och hennes två tonåriga söner komma in med två stora IKEA-kassar fulla med smörgåspaket, och började dela ut dessa till de väntande flyktingarna. På mindre än två minuter var allt slut. ”Vi kunde inte bara sitta hemma och titta på”, sa hon till mig, ”så vi bestämde oss för att göra några hundra mackor och ta dem hit.” Under de senaste månaderna, är detta inte längre bara ett enstaka exempel på medkänsla.
Jag tror att hur påfrestande denna kris ändå är för Europa att hantera, så är det också bra för oss. I ett väl fungerande socialt system där regeringen tar hand om alla våra behov, är vi ofta så upptagna med våra egna liv och behov, att vi inte märker andras behov runt omkring oss. Dock, är denna kris större än vad systemet kan klara av att hantera. Men ger denna oförmåga oss – vanliga människor – möjligheten att inte bara röras av empati, men att faktiskt visa vårt deltagande? Om det är så, hur kan vi då hålla denna nya anda av kärlek och omvårdnad levande, även efter krisen, och inte bara mot dem som är flyktingar?
Claus Nybo
Chefredaktör